Vi har haft en bra tid, du och jag. Med dina galna upptåg och försök till att skrämma livet ur mig. Du var en busig kisse som oftast inte visste hur man borde placera tassarna för sin egen säkerhets skull.

Du hann bara bli 1½ år. Men din tid var uppskattad.

Jag ville inte låta dig lida mer av något kroniskt. Vem vinner på det? Även om du blivit frisk denna gång så hade det inte säkrat att du skulle få må bra för det. Smärta är det sista jag ville låta dig genomlida, speciellt om det bara var för att få ha dig kvar.

Du finns alltid i mina tankar.

Sov så gott <3